England...

...imorgon. Imorgon?! Var det inte typ sju månader kvar nyss? Vad fan hände?
Anywho. Jag befinner mig för första gången i hela mitt liv i Uppsala efter tre dagars köande, en underbar GDkonsert, en vecka regnig festival, en jävligt bra KISSkonsert och en snabbvisit hemma för att packa om.
Det känns...hemskt? Nervöst? Skitbra? Jag vet inte. Jag är flygrädd och imorgon kommer jag ringa/smsa typ alla in case of störtande. Åh herregud.

Men ja, jag längtar hem. Då jag inte varit hemma sen den 2 juni, och kommer inte vara hemma förrän den 22a - men en Englandresa med eliten och två GDkonserter slår ju fan allt. Även om nya Sims och ett GD Rockband väntar här hemma.

07.45. See you in England.

Green Day @ Ullevi 5/6-10

3 juni, torsdag
Går på en jobbig VIkamp i Hästhagen. När jag står vid busshållsplatsen för att ta mig därifrån med typ 15 kilo packning kör busschauffören förbi och hånler. För i helvete! Jag pekar finger, men kommer på att det inte kommer hjälpa och får helt enkelt springa efter busshelvetet med den där jäkla packningen.
Carro sitter på tåget sen Stockholm. Fint.
När vi kommer till kön i Göteborg är det typ 5 pers framför oss. Helt okej. Synd att dom som försökte fixa ett kösystem först sög. Tur att gulhattarna kom sen och fixade allting.
Hade en helt ok kväll.

4 juni, fredag
Ångestdag. Uhhhh. På kvällen var vi uppe i 150 pers som förde onödigt jäkla oväsen. GP hade kommit tidigare och intervjuat. och elitgänget (iof var vi bara halva eliten) grillade (mysfaktor: 100%).
No more to say. Förutom att jag tackar gulhattarna för att vi slapp gå upp till uppropet 03.00.
"Det är lugnt, det är lugnt, jag har sett er hela tiden, jag vet att ni inte lämnar kön!"
Dock ångrar jag och resten att vi lät en tjej som inte ens var i kön få ett nummer före oss. Orättvisa? Ja. Hon kom ju cpsent. Sist i kön!

5 juni, lördag
Upprop. Uppställning. Vänta en timme för att kunna få gå till Ullevi. Nog för att vara skadeglad, men jag dom som inte hade nummers blickar när typ 200 pers kom och satte sig var...HAHA. Nä, förlåt. Så elak är jag inte.
Varmt är det. Olidligt jäkla varmt. Och knappt en fläck skugga i sikte.
En 20 minuters lång toalettkö är inte heller roligt, och att höra pojkarna soundchecka var hemskt.
Insläppet? Helt ok tills biljettscanningen började. Nä, det fungerade inte och jag fick panik. Jag drog mig i håret och lovade mig själv att om hon förstör det här för mig så slår jag ihjäl henne. Till slut fungerade det, dock.
Så ja, front row Ullevi. Vi blev vänner med långa skåningar bakom oss, och dom lovade oss att hjälpa oss mot trycket. Fint. Det är så det ska vara!
Men ändå är jag helt bombsäker på att jag skulle svimma under första förbandet. Vakten ville inte ge oss vatten. Sigh.

Johnossi var sådär, Joan Jett var peppande. Men allt jag kunde tänka på var Green Day. Fan för förseningar.

Sprakel, bombsläppljud, Song of the century. Vrålböl. Jag skojar inte, jag grät helt jäkla överdrivet mycket. Ballongtifot = Fail.
Sen blev det över 2½ timme gråt, skrikande, mörbultande och "ÅH HERREGUD".
Eliten stod på olika ställen, men vi såg iaf varandra...det blev ögonkontakt några gånger och våra blickar förklarade för varandra hur nära vi var döden. Åh. Green Day.

Jag fick Billies bandana. Jag skäms inte för att säga att jag luktat på varenda vrå av den.
Dock blev jag förbannad på killen som försökt sno skiten även fast jag tryckte den så hårt jag kunde mot bröstet. Tack vakterna som hjälpte mig få tillbaka den. Mohaha.

Höjdpunkten: Jesus of suburbia. Jag visste att den skulle komma, men...Åh. ÅH.

Next up: Manchester.



Nu är jag på Sweden Rock. Tågbytena var skitjobbiga då jag fick åka ersättningsbuss två gånger med mörbultad kropp, migrän och den där jävla packningen...
Men efter en riktig måltid och en dusch är jag nästan back on track. Nu: Sömn.